Ursprung: Japan
Uppkomst år: 1930 talet
Genomsnittlig livslängd: 10-15 år
Vikt: 34-54 kg
Mankhöjd: 58-70 cm

Akitan är en ganska modern hundras.Rasen blev korsad hit och dit så att deras “spets” karaktär hade försvunnit nästan helt, man va tvungen att omstarta avelsarbetet för att rädda rasen år 1931 eller rättare sagt försöka återskapa orginal hunden Matagi Inu som skilde sig ganska mycket från den återskapta varianten.
Förfäderna till rasen användes till björnjakt och högviltsjakt i norra japan.

Idag används rasen mest till sällskap i hela världen, men deltar gärna i spårning, agility eller rallylydnad. Rasen är duktig på många saker men är inte känd för något speciellt så som schäfer är känd som polishund eller militär hund, eller så som blodhundar är kända för sin nos.
Akitan är en mycket värdig, stolt och pålitlig, men rasen är ingen förstagångs hund. trots sin trogna och pålitliga natur så är dem mycket hårda och självsäkra. Rasen behöver en lugn, mild men bestämd hundförare.
En hundförare som tappar tålamodet eller blir arg på hunden ser Akitan som en svag ledare, då tappar hunden förtroendet för sin ägare och då kan även aggressivt beteende öka.
Det ger även hunden en chans att se sig själv som mer dominant då du har visat din svaghet som tappat behärskningen.
Akitan är trots sin stolthet en perfekt familjehund som älskar att vara med sin flock och följer gärna med på allt, den vill vara med i händelsernas centrum och är mycket, mycket trogen. Den skyddar även familjen till varje pris.

Rasen är enligt försäkringsbolag och veterinären en mycket sund hundras som inte har så många problem men vanligare sjukdomar är Höftledsdysplasi och katarakt (en ögonsjukdom)

Pälsen är relativt lättskött och kan behöva ett bad ibland som dom flesta hundar. När hunden fäller kan det vara bra att ge den en ordentlig genomborstning.

Har du hört tala som Hachikō?
Han var en Akita hane som var mycket trogen sin husse även efter att han dog.
Husse jobbade på ett universitet i Tokyo och tog tåget varje morgon från Shibuya Station. Hachikō följde honom dit varje dag och gick hem igen för att senare möta honom vid tåget när han slutat jobbet.
En dag ca ett år senare efter dom hittat varandra så fick Professorn en hjärtattack och dog och kom aldrig mer för att möta sin bästa vän. Hachikō fick ett nytt hem men varje dag rymde han för att möta husse. I 9  års tid stod han troget väntandes exakt samma tid, på samma plats varje dag för att få träffa sin älskade husse, men tyvärr kom han ju aldrig.

För att hedra Hachikō’s lojalitet restes en bronsstaty till hans ära på Shibuya tågstation i Japan på samma plats där han väntat i så många år.

Tips: Har du inte sett filmen om denna fantastiska hund så rekommenderar jag att du kollar på: Hachikō-  En vän för livet.